Den utvalde
kapitel 24!
Jonas vred på sig i den
mjuka sängen och slog upp ögonen. Han tittade oroligt runt om kring
sig och fick syn på Gabriel i den blå sängen i andra hörnet av
rummet. Han lugnade sig och la sig tillrätta i sängen igen. Att han
vaknat av att han drömt att de fortfarande var på väg till
annorstädes i den kalla vintern var ingen nyhet. I drömmen fick han
återuppleva Gabriels bleka hud och hans röda ränder efter tårar
som runnit längs kinderna, som låg mot hans bröst för att få
värme, men eftersom Jonas var lika kall som Gabriel blev Gabriel
bara svagare och svagare och tillslut rörde han sig inte mer. Varje
gång han vaknat av paniken som spred sig i kroppen, tittade han åt
hörnet där Gabriel låg och blev lugnare när han såg att Gabriel
låg där.
Dörren gled långsamt upp
och in kom en man med en stor vit morgonrock runt sig och i famnen
hade han två stora röda paket. Jonas tittade mot den vita mannen,
som hade hittat honom och Gabriel i snödrivan utan medvetandet. Det
var exakt ett år sen, mannen var ute och plogade snö i deras
område, när han plötsligt såg något svart ligga i en snödriva.
Han hade tänkt att det antagligen bara var någon som slängt något
eller tappat något, men när han kom närmare såg han att det var
någon som låg där. Han hoppade ut traktorn och gick fram till
Jonas där han låg. Mannen har sagt till Jonas hur hans panik spred
sig i kroppen när han såg Jonas kalla vita hud och Gabriel som låg
ihopkuren på hans bröst. Han tog upp Jonas medvetslösa kropp. När
de kom in i den varma lilla stugan där mannen bodde la mannen dem
båda vid den öppnaspisen i vardagsrummet.
När Jonas vaknade blev
han förvånad, han kunde inte längre känna den kalla vassa snön
under sig som skar emot dem bara armarna. Istället kände han en
varm känsla, som fick han att tänka på ett av minnen som han fått
av givaren. Förvirrat försökte han titta sig om kring. Smärtan i
armen spred sig upp till axeln när han stöttade sig på den för
att se sig om. Hans ögon var små och det kändes som han hade flera
liter sand i dem. Han gnuggade sig i ögonen, men rummet blev bara
suddigare. I hörnet på rummet kunde han se en skymt av ett ljus som
plötsligt täcktes av en stor skugga som kom närmare Jonas. Jonas
hann inte tänka innan skuggan var framme vid honom och stod över
honom.
- Jag tyckte väll jag
hörde något, sa en mörk röst.
Jonas svarade inte han var
för förvirrad. Men mannen satte sig på kanten av soffan och tog
tag i Jonas högra arm. Jonas tittade även på armen samtidigt som
mannen, armen hade ett stort avlångt sår som inte såg bra ut.
- Det är fortfarande
infekterat, hörde Jonas mannen säga bekymrat.
Jonas kunde inte minnas
att han trillat och slagit i armen. Men då förstod han varför det
värkte i armen när han försökte stötta sig på den.
Dagar gick och Jonas och
Gabriel återhämtade sig snabbt. Frågan var dom kom ifrån frågades
många gånger men Jonas kunde inte säga att han kom från en by som
hette Enahanda, som inte hade några känslor eller kunde se färger,
så istället sa han att han inte visste vart han kom ifrån. Dagarna
hos mannen blev en vardag och Jonas tyckte det var bättre här än i
Enahanda. Att ha någon som verkligen brydde sig om en och kunde säga
att han älskade honom för den han var och inga regler som kunde
stoppa en för vad man gjorde.
Det är ett år sen mannen
hade hittat dom i snödrivan och nu satt Jonas i den mjuka sängen
med ett stort rött paket i knät. I gungstolen, framför sängen,
satt mannen med Gabriel och hans paket i knät. Jonas fick en snabb
tanke om hur han skulle haft det i Enahanda nu, men han suddade
snabbt bort den igen och var nöjd med hur livet blivit här i
annorstädes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar